Poezi nga Mirela Leka Xhava

Autore: Mirela Leka Xhava

Në muzg

Në muzg dielli shkon të flejë,

teksa zhduket horizontit në detin blu

për të përqafuar sirenat.

Hëna ngjitet në kupë të qiellit

për të puthur yjet.

Toka mes qiellit dhe detit

ka rënë në dashuri me njerëzit.

I skymningen

I skymningen går solen och sover,

när den försvinner över horisonten i det blå havet

att omfamna sirenerna.

Månen går upp på himlen

att kyssa stjärnorna.

Jorden mellan himmel och hav

har blivit kär i människor.

Au crépuscule

Au crépuscule le soleil va dormir,

alors qu’il disparaît de l’horizon dans la mer bleue

Enlacer les sirènes.

La lune monte à la voûte du ciel

pour embrasser les étoiles.

Terre entre ciel et mer

est tombée amoureuse des gens

Për ty, në zemrën time

Kur të kam larg,

ti je flladi që më ngatërron flokët

me gishtat e tu, sytë e tu, ti më dërgon puthjet e munguara

rritesh me heshtjen tënde,

aq i bukur dhe pa fjalë,

aq pranishëm edhe pa ardhë

në këtë botë të pakuptimtë, çelësin e kuptimit mbart.

För dig, i mitt hjärta

När jag är borta från dig

du är vinden som rufsar mitt hår

med dina fingrar, dina ögon, skickar du mig de saknade kyssarna

du växer med din tystnad

så vacker och mållös

så närvarande och frånvarande

i denna meningslösa värld har han nyckeln till mening.

Pour toi, dans mon coeur

Quand je suis loin de toi,

tu es la brise qui me décoiffe

avec tes doigts, tes yeux, tu m’envoies les baisers manquants

tu grandis avec ton silence,

si beau et sans voix,

si présent même absent,

dans ce monde absurde, tu détiens la clé du sens.

Rrënjët e memories

Bartim rrënjët e forta thellë, përzier me damarët

ku japim e marrim limfën e gjakun,

memorjet nga shekujt

të parët verbuar me tymin e zjarrit,

sytë që i djegin,

tutje tretet i largët mirazhi.

Loti kërkon të shohë brenda mallit

dashurinë për jetën mbjellë pas çdo pragu.

Minnets rötter

Vi bär de starka rötterna djupt, blandade med venerna

där vi ger och tar emot lymfa och blod,

minnen från århundradena

den första förblindad av eldens rök,

brännande ögon,

bort löses den avlägsna hägringen.

Tårarna ber att få se inuti längtan

kärleken till livet planterad bakom varje tröskel.

Les racines de la mémoire

Nous portons les racines fortes en profondeur, entremêlées

aux veines

où nous donnons et recevons la lymphe et le sang,

souvenirs des siècles

les ancêtres aveuglés par la fumée du feu,

les yeux leur brûlant,

au loin le mirage se dissout.

La larme cherche à voir l’intérieur du manque

l’amour pour la vie planté derrière chaque seuil.