Autore: Mirela Leka Xhava
Në muzg
Në muzg dielli shkon të flejë,
teksa zhduket horizontit në detin blu
për të përqafuar sirenat.
Hëna ngjitet në kupë të qiellit
për të puthur yjet.
Toka mes qiellit dhe detit
ka rënë në dashuri me njerëzit.
I skymningen
I skymningen går solen och sover,
när den försvinner över horisonten i det blå havet
att omfamna sirenerna.
Månen går upp på himlen
att kyssa stjärnorna.
Jorden mellan himmel och hav
har blivit kär i människor.
Au crépuscule
Au crépuscule le soleil va dormir,
alors qu’il disparaît de l’horizon dans la mer bleue
Enlacer les sirènes.
La lune monte à la voûte du ciel
pour embrasser les étoiles.
Terre entre ciel et mer
est tombée amoureuse des gens
Për ty, në zemrën time
Kur të kam larg,
ti je flladi që më ngatërron flokët
me gishtat e tu, sytë e tu, ti më dërgon puthjet e munguara
rritesh me heshtjen tënde,
aq i bukur dhe pa fjalë,
aq pranishëm edhe pa ardhë
në këtë botë të pakuptimtë, çelësin e kuptimit mbart.
För dig, i mitt hjärta
När jag är borta från dig
du är vinden som rufsar mitt hår
med dina fingrar, dina ögon, skickar du mig de saknade kyssarna
du växer med din tystnad
så vacker och mållös
så närvarande och frånvarande
i denna meningslösa värld har han nyckeln till mening.
Pour toi, dans mon coeur
Quand je suis loin de toi,
tu es la brise qui me décoiffe
avec tes doigts, tes yeux, tu m’envoies les baisers manquants
tu grandis avec ton silence,
si beau et sans voix,
si présent même absent,
dans ce monde absurde, tu détiens la clé du sens.
Rrënjët e memories
Bartim rrënjët e forta thellë, përzier me damarët
ku japim e marrim limfën e gjakun,
memorjet nga shekujt
të parët verbuar me tymin e zjarrit,
sytë që i djegin,
tutje tretet i largët mirazhi.
Loti kërkon të shohë brenda mallit
dashurinë për jetën mbjellë pas çdo pragu.
Minnets rötter
Vi bär de starka rötterna djupt, blandade med venerna
där vi ger och tar emot lymfa och blod,
minnen från århundradena
den första förblindad av eldens rök,
brännande ögon,
bort löses den avlägsna hägringen.
Tårarna ber att få se inuti längtan
kärleken till livet planterad bakom varje tröskel.
Les racines de la mémoire
Nous portons les racines fortes en profondeur, entremêlées
aux veines
où nous donnons et recevons la lymphe et le sang,
souvenirs des siècles
les ancêtres aveuglés par la fumée du feu,
les yeux leur brûlant,
au loin le mirage se dissout.
La larme cherche à voir l’intérieur du manque
l’amour pour la vie planté derrière chaque seuil.