Poezi nga Elvira Zeneli

Elvira Zeneli

EN FJÄRIL PÅ STRANDEN

En fjäril hade valt stranden
Och flög vackert med sina målade vingar.
Doften av en kvinna hade lockat henne,
Och med kärleksfull hetta lade hon märke till henne genast.
Sådär liggande såg hon ut som Afrodite.
Och fjärilen flög runt henne med hjärtat fyllt av rädsla,
Men till slut samlade hon styrka och landade
Där, på hennes mage, precis vid naveln.
Och fjärilens vingar vilade öppet på den fantastiska kroppen.
Det såg ut som en blomma som ökade skönheten ännu mer.
Hon visste inte vad hon skulle göra eller säga.
Hon njöt bara av hennes skönhet med längtan.
De säger att det var en fjäril, de säger att det var ett underverk.
Ingen visste varför hon flög iväg igen.
Hon hade rest hundratals kilometer med ett uppdrag.
Att fånga hennes doft, att bära den som en medaljong.
Den unge mannen som hade skickat henne,
Han älskade den kvinnan med sitt förtärda hjärta,
Eftersom han inte hade möjlighet att själv komma dit.
Han hade skickat fjärilen att ta med sig doften av kvinnan hem.
Det lät som en saga, kanske till och med omöjligt.
Men den unge mannen njöt av doften av den sköna kvinnan.
Med sötma…

LEENDET SMÄLTER ISEN

Jag vet inte vem hon liknade.
Jag kan säga att…
Hon var så vacker att hennes ögon glittrade och gav mig värme.
Och hennes leende smälte isen i mitt hjärta.
Hennes hals brände mig med sin hetta.
Hennes navel, som en rakbrygga, gled mjukt bredvid mig.
Hennes kropp, ah, jag längtar efter att njuta av den.
Som att dricka nektar från en källa.
För hon lyfte mitt hjärta…

Hon…

Hon har så mycket magi i sin blick
Att med sitt leende
Ger hon mig så mycket styrka
I min oroliga själ.
Och hon ger så mycket kärlek från sig själv att hon förändrar mig,
Faktiskt är det skrämmande att bli förälskad i henne.
Hon är så fri,
Så autentisk och så vacker
Att till och med stjärnorna på himlen är avundsjuka på hennes strålglans.
Hon är så min, och samtidigt så långt borta.
Och så, ingen är så vacker som hon…
Hon är helt obeskrivlig…